söndag 17 oktober 2010

Hel

Foto från nätet, någonstans, för längesen
Mot himlen lyfter ett streck av fjädrar och hinnan blir allt tunnare. Allt enklare blir det att vandra emellan. Som en lumpsamlare sitter hon invid vägkanten i korsningen, med ostyrigt hår och en hatt som inte liknar någon annan sitter hon stilla och väntar, inväntar. De väderbitna händerna med de långa klolika naglarna håller hårt om den gamla aftonväskan i sammet. Fylld av höstlöv är den. Stora granna i rödaste rött och av lönn, mindre små, gula och förmultnande, sådana som ser ut som ett nätverk av trådar, bruna som ett i mängden, ett och annat ekollon, någon hasselnöt och ett par maskar, spindlar som funnit bo. Medicinpåsar fyllda av rönnbär och enbär. Mormorskängorna är knutna med svartaste spets och kring halsen vilar både en stickad mudd i violett och en rävstola. Med en lång cigaretthållare, en gång ägd av en brukspatron puffar hon de franska cigaretterna och kraxar likt kråkan, råkan, skatan, korpen, nötväckan. Jag tager vad jag haver säger hon och skapar liv av det döda, skapar död av det levande och skapar det vackraste fint av rostiga kapsyler och små metallföremål, knappar, pärlor, trådar och band funna efter vägen. Hon transformerar och hon förvandlar. Hon är Hel och hon är både och.

Jag möter upp, dricker te ur vackra koppar men med små porslinsflagor fattigare. Jag rådfrågar och jag samtalar. Reser upp och ned längs trädet och vandrar ut och in mellan världarna. Vid ett tillfälle sträcker hon fram en nyckelknippa. En salig blandning av nya blanka och gamla tunga. Några stora och några små, en och annan snirklig i guld, som tagen ur Underlandet. Jag vet vad det är för nycklar och jag vandrar genom skogen och över den gamla stenbron, fram till det lilla skjulet jag känner sedan länge. Vrider om låset med den gamla tunga och träder in. Det luktar unket och av björnmossa. Jag tänder i eldstaden, jag sitter i fåtöljen och jag sitter vid skrivbordet. Jag sover i järnsängen och jag dansar över golvbrädorna. Jag vet vad jag skall göra.


Hell dig Hel, människomoder
var fruktsam för himelens famntag

3 kommentarer:

Sofia sa...

Texten är så underbar. Jag kan se henne framför mig så väl - blev inspirerad av din text och arrangerade en Hel-resa för en ny kompis ... tack

Rosenklo sa...

Tack Sofia! Vad kul att det inspirerade dig! Även du skriver ju fantastiskt om Hel. :)

mörkersökerskan sa...

oh, så fint du skriver, är som en saga.
Även om jag vet att vi vandrar mellan de olika världarna, så säger den nog mycket till andra "icke vetande" också.
DU...få med den på något vis i din diktsamling.
JAG SJÄLV....skulle vilja göra en videofilm baserad på din text.
Naturligtvis skulle vi bägge statera i filmen, med dimman inbakad, med hösttema.
Drömmer...(säg att vi kan göra det, snälla!)