måndag 9 november 2015

Wearing the shadows like a crown

 
 
 
 
 
 
 
"I boldly take up
the shadows,
wear them
like midnight silk,
honor them
for their part in me".
 
/Nell Aurelia

onsdag 29 april 2015

Om kärlek

 
 
 




Att leva i kärlek till dig själv och andra
innebär inte att varje dag för resten av ditt liv
kommer att levas i harmoni,
smärtfritt, utan friktion, ilska och hela det där registret
 
 
Det kommer komma dagar, stunder, när det förflutna
knackar på
när gamla tankar, mönster och beteenden
gör sig påminda och
frestar dig till umgänge när garden inte är uppe
men du kommer kunna undvika att öppna dörren
eller om du så gör
kommer du se till att besöket blir kort
 
 
Att leva i kärlek till dig själv och andra
innebär att problem fortfarande kommer uppstå
men att du kommer kunna se klart,
kunna identifiera vad det rör sig om och veta
hur att förhålla dig
 
 
Du kommer kunna vara lugn,
vis av din egen erfarenhet och utveckling,
att det är något du kommer kunna ta hand om
utan dramatik
utan passivitet
utan rädsla men med mod
 
 
Att leva i kärlek till dig själv och andra
innebär att luffartecknen för gästfrihet och vänlighet
är inristade på grindstolpen
att gräset är skönast på din egen gård
och att hemmet är bonat precis just så
som du vill ha det
 
 
*
 
 
 
 


tisdag 28 april 2015

Meningen med livet

 
 
 
 
 
 
Det spelar ingen roll hur långt eller hur kort du springer,
hur mycket eller lite du orkar lyfta,
hur smidigt du har tänjt din kropp eller hur många låsningar du bär på
det definierar inte vem du är imorgon
 
 
Det spelar ingen roll om du äter hälsosam eller onyttig mat,
undviker socker och hel- eller halvfabrikat
eller gärna säger ja till just det
det definierar inte vem du är imorgon,
inte heller vem du var igår
 
 
Det spelar ingen roll hur väl du tar hand om din kropp och hy
eller om du inte alls gör det
om du undviker kemikalier och smörjer naturligt
eller helt enkelt inte alls
 
 
Inget av det där definierar vem du är på djupet,
under all yta och bakom sköldar och portar
i din själ, kärna eller vad du nu väljer att kalla det
 
 
Det kommer inte heller att ge dig
stjärnor eller bannor efter din levnad
 
 
Vad som definierar dig är din vilja,
vilja till förändring och acceptans, att se hur det förhåller sig
utan dimslöjor
hur mycket mod, tillit och tålamod du orkar uppbringa
dagar då det förgångna knackar på
och önskar förvilla dig i gamla mönster, tankar och beteenden
 
 
De döda säger: omfamna livet, döden är inte ogästvänlig
för den som sagt ja, lev det till fullo och inte i marginalen
att ha överlämnat ansvaret för dina handlingar på andra,
är inte att leva
leva är inte heller att vara passiv eller aggressiv
leva är att älska
och låta det genomsyra varje handling, varje ord, varje dag
 
 
*
 
 

tisdag 17 februari 2015

Honung med granskott

 
 
 
 
 
 
 
 
Jag fick en släng av en förkylning.
Jag blir sällan sjuk men som vanligt inträffade det
när jag inte hade garden uppe och inte
hade med det i tanken tillräckligt.
 
 
Så jag klär mig varmt, dricker mycket
och gör allt det jag behöver i ett lugnare tempo.
Dessutom äter jag och smaksätter mitt te
med granskottshonung.
 
 
I våras gjorde jag ordning ett par burkar
för att ha till hands nu under vintern
men det är så gott att ha som smaksättare
att det givetvis går att använda när som helst.
 
 
Enbart den vilda smaken och minnet av själva plockningen
får mig att må så mycket bättre.
Jag föredrar i alla lägen naturen som apotek
framför den kliniska,
även om den givetvis ibland är helt nödvändig.
 
 
Men i de här fallen när man kan påverka själv,
då gör jag gärna det.
 
 
*
 
 
 

Grundrecept granskottshonung:

 
 
* 2 - 3 dl ekologisk honung
* ½ - 1 dl färska granskott  
 
 
Grovhacka granskotten och lägg dem i en ren och torr glasburk.
Fyll på med honungen. Rör om och låt stå en vecka
innan den kan användas.
Förvara i kylskåp, då håller den ibland upp till 1 år.
 
 
Används i förkylningstider eller som smaksättare i te,
på glass, fil, i bröd och kakor etc.
 
 
* Tänk på att fråga markägaren om lov
då du plockar skotten då de inte omfattas av allemansrätten.
 
 


måndag 2 februari 2015

Yoga

 
 
 
 
 
 
 
För ganska så exakt 1 år sedan
återfann jag yogan.
Som 17-åring fann jag en dammig gammal bok på biblioteket
där en kvinna i långt hår och mittbena
iklädd body visade kobran
och fullt av andra positioner.
Utan att ha minsta kännedom om
hur de skulle utföras och hängde samman
praktiserade jag
näst intill varje dag.
 
 
Ett par år senare.
Fann jag Läraren på gymmet.
Jag inser såhär i efterhand
vad o e r h ö r t tacksam jag kan vara
över att ha fått en sådan täckande grund.
Men jag förstod redan då,
sög åt mig.
Reflekterade.
Och begrep vad mycket min person
behöver det där lugnet och fokuset.
 
 
Så jag yogade på.
Högst rutinerat och sporadiskt.
I åratal.
Tills inte alls.
Och tills.
Kroppen i läkande process,
själv hittade tillbaka.
Och när jag själv reflekterade över det
var det redan en vana.
 
 
Med våren 2014 följde läkning från operation
och en tid av inte kunna träna alls.
Så småningom fanns den där igen.
Och jag vet nu,
att den aldrig mer kommer försvinna.
Att yogan är livsnödvändig i mitt liv,
en av mitt livs alla kärlekar.
 
 
Sedan sensommaren så gott som varje dag.
Och jag märker vad det gör med min kropp,
min spänst, min förmåga att fokusera,
att stänga av och utesluta.
Hur det stärker mig,
både fysiskt och psykiskt.
Öppnar och stänger drömögat.
Får mig i balans där jag trodde att obalans inte rådde.
Hjälper mig att prioritera mig själv.
Nästan allt
är yogans förtjänst.
Får mitt stundtals röriga sinne att stillas
och otåligt att bli tålmodigt,
tänka små steg i taget.
 
 
Yogar mig ur värk.
Jag har stundtals svårt genom åren
att förlika mig med kronisk värk
som endometrios är
men yogan hjälper.
Och jag inser hur många positioner
som hört mitt dagliga liv till
genom hela livet och upphört
och som jag nu glatt återkommer till.
Läser böcker och träder in i
dess värld än mer.
 
 
Måndagmornarna i arla timma.
Inget gym väntar mig då.
Istället yogamattan.
Citronvattnet och ljuslyktan.
Vilken underbar start på veckan och rutin
har det inte blivit??!
 
 
Och det berör så klart livet och vardagen i stort.
Mjukhet och styrka.
Hur har Du det med det i ditt liv?
I allt Du tänker och företar dig?
Tänk på att både och behövs,
samtidigt.
 
*

fredag 30 januari 2015

Var man sätter stegen

 
 
 
 
 
 
Imorse kom ljuset något tidigare.
Arla timmar svagt blåfärgade.
Grenarna kala
och trädet på andra sidan vägen,
fortfarande fylld av löv.
Det är fortfarande krispigheten som hägrar:
luftsnön och skarsnön, isen - fluffet.
I den vita vilan jag tar mina steg.
Något närmre ljusare tider.
Något närmre det som komma skall.
 
*

onsdag 10 september 2014

Tankar kring endometrios och behandling

 
 
 
 
 
Jag blöder.
Ihärdigt. Ihållande.
Från mitt inre, ut längs benen.
Det brukar vara förknippat med glädje.
Med endometrios, värk, fysisk svaghet, illamående.
Men även med ett par dagar då kroppen får bestämma.
Sätta tonen för dagen, timman, natten.
Örter, varma drycker, stillhet, rörelse.
Vad jag nu kan tänkas vilja. Behöva.
Dagar med guldkant.
Därav glädje. Stolthet.
 
 
 
Men allt sedan operationen. Sedan ingreppet, läkningen och återhämtningen hägrar förvirring. Jag är inte längre jag. Satt på piller. För att förvirra kroppen, för att ta bort menstruationen. Så att kroppen kan få läka. Allt sådant som inte rimmar med mig. Alla är vi olika. Har olika inställningar. Det uppstod en konflikt inom mig. Å ena sidan, å andra sidan.
 
 
Den andra sidan vann. Resonerade att med endometrios är det annorlunda. Annorlunda än vanlig mensvärk. Alla alternativa vägar jag prövat, anammat. Ingen med fullgott resultat. Så jag resonerade 'vad är det jag inte vill se med öppna ögon?' Sorgen. Insikten. Smärtan. Att ofrivilligt tillbringat mer än 2 år av mitt liv till sängs. Jag tänkte. Jag väljer livet! En besk medicin men ändå, kanske ibland handlar det inte om att gilla valen utan bara acceptera dem?
 
 
Och allt sedan Freyas afton har allt handlat om återhämtning. Om att läka, bearbeta. Om att lyssna inåt. Bli stark. Förebygga. Hälsa - kost och motion. Att under varma dagar blöda ihärdigt gjorde mig inget. Jag tog hand om det. Närmre 2v i streck med 1v mellanrum. Det gjorde mig inget. Jag tog hand om det. Sommaren igenom. Men nu.
 
 
Gör jag inte det längre. Jag har blivit trött. Trött på blodet som inte längre känns som välsignat månblod utan mest. Blod. Trött på de främmande föremålen. Trött på en molande värk som aldrig ger sig men som skiljer sig från den förut välkända. Trött på utgifterna. Men framför allt trött på att gå emot mina övertygelser och äta det där pillret jag inte vill ha men som ska hjälpa min kropp men som kroppen så uppenbart har genomskådat. Trött på alla tankar och känslor kring. Rädslan kring att fall jag slutar ta dem kommer härdarna växa, bli ilsknare. Och behandlingarna infinna sig på basis. Att till slut väntar inget annat än borttagande. Då skulle det liksom inte kännas så värt det. Men det känns inte så värt det nu heller.
 
 
Jag kan inte sluta känna mig trilsk. Att det hela har sin upprinnelse om en patriarkal värld där det inte finns utrymme att vara fertil kvinna. Att vi ska bli satta på piller för att kontrolleras. Jag är fullkomligt medveten om friheten det innebär för kvinnor - med allt vad det innebär men samtidigt. Det här andra. Varför helt plötsligt har jag smärtstillande? Som dessutom inte hjälper. Jag tar dem inte men de finns där och det stör min syn. Stör mitt sinne. Varför förväntas jag inte kunna ta hand om det själv? För att kunskapen gick förlorad. För att det en dag inte ansågs vara okej vetenskap längre. Nej, mina örter hjälper inte heller i det här avseendet men de är ett fullgott alternativ. De ger inga biverkningar, de får mig att känna en samhörighet med den natur jag vissa dagar har så svårt att komma ut i. Men å andra sidan - hur hämmar jag en endometrioshärd på naturlig väg när inte graviditeter är ett alternativ?
 
 
En dag bränns allt det här på bål och den dagen tillfrisknar jag.